Grannens krig blev vår sak: Svenska frivilliga i dansk-tyska kriget 1864

”Blystycken stora som knytnävar sitta fast i de arma människorna när de föras hit, och hit komma de sårade dag och natt ” skrev diakonissan Lovisa Carlsson hem i ett brev. 1864 drog svenska läkare och sjuksköterskor – eller rättare sagt, diakonissor – ner till gränsen mellan Danmark och Tyskland för att hjälpa till i den konflikten som blossat upp. Det var en liten svensk grupp frivilliga som ville göra skillnad. Lovisa Carlsson var en av dem.

Vad handlade kriget om och hur kom det sig att svenskar sökte sig till konflikten?
Danmark stod på ena sidan, Preussen på den andra, och striderna handlade om de omtvistade områdena Schleswig och Holstein. Det var inte mycket snack om utgången: Preussen hade dubbelt så många soldater och modern utrustning. Danmark låg hopplöst efter. Efter knappt ett år var det över och landet fick ge upp stora delar av sitt territorium.

Drygt 400 svenskar valde att bistå Danmark – trots att de egentligen inte ”fick”. Det fanns en stark idé om skandinavisk enighet: Sverige, Danmark, och på sätt och vis Norge (som ju var i union med Sverige), skulle stå enade. Karl XV lovade Danmark att skicka 20 000 svenska soldater om det behövdes. Regeringen satte dock stopp, och den officiella skandinavismen gick på sparlåga. Men folket brydde sig mindre om formaliteter – de som ville hjälpa till for ned ändå.

Danskt infanteri rycker fram. Två av dem har redan sårats – kanske dödligt?

Diakonissorna i krig
Bland de frivilliga fanns 19 läkare, varav flera var militärläkare. Andra var studenter. Några var själva skandinavister, alltså politiskt engagerade i idén om ett enat Norden. Förutom viljan att hjälpa till fanns också en nyfikenhet – på äventyret, på erfarenheten, och kanske på vad man kunde lära sig mitt i eländet.

Arbetet var tufft. Sårade fördes från slagfältet med bår och vagn – ibland via en slags rullande vårdstation, den tidens ambulans. En av studenterna, Nils Nyström, beskrev transporterna som fruktansvärt smärtsamma för de sårade. Skadorna var ofta förödande och vården låg efter. En läkare konstaterade torrt att ”förstörelsens konst” hade utvecklats betydligt mer än kirurgin.

Diakonissan Lovisa Karlsson.

”Dålig luft”
De frivilliga som tjänstgjorde vid fältsjukhusen använde det som fanns. Kulor togs ut och såren fylldes med gamla linnetrådar. Det skulle hjälpa till att bilda var, något man såg som ett gott tecken vid den här tiden. Om blödningen var kraftig stoppade man in fnösksvamp och lindade om.

Amputationer var vanliga men ofta det enda sättet att rädda liv. Dödligheten var hög, särskilt vid lårbensamputationer. Det fanns ingen bedövning i modern bemärkelse – opium och alkohol fick duga. Man experimenterade med kloroform, men efter flera dödsfall slutade man tvärt.

Augustenborgs slott på ön Als blev fältsjukhus. Där dominerade inte bara skador från strid – infektioner från den grisiga vardagen i skyttegravarna gjorde att många blev sjuka redan innan ett skott avlossats. Patienter bodde trångt och hade dålig hygien men eftersom bakterier ännu var ett okänt begrepp skyllde man på ”dålig luft”. Feber behandlades med allt från apelsiner till svavelsyra. Blysocker (ja, bly) och terpentin var också på modet. Sjukhusfönstren stod öppna dygnet runt – även vintertid.

En sårad dansk soldat. Målning av Elisabeth Jerichau Baumann.

Att blanda sjuka och sårade var standard, men några norska läkare reagerade faktiskt och kritiserade systemet. Psykiska besvär? Det fanns inte på kartan. Soldater utan tydliga symtom sågs som simulanter. Vissa “behandlades” med elektricitet tills klagomålen upphörde.

När man ser tillbaka på insatserna var det nog kirurgerna som gjorde mest nytta. ”Medicinen” hjälpte sällan, men vårdstrukturen i sig – att transportera sårade och faktiskt försöka ta hand om dem – räddade liv. De svenska läkarnas insats uppskattades. Flera belönades med Dannebrogsorden, en prestigefylld utmärkelse.

En insats som fick mindre uppmärksamhet då, men som nog var minst lika viktig, var den från de svenska diakonissorna. Fältsjukhusen hade visserligen sjukvaktare, men de var soldater utan någon som helst vårdutbildning och många kvinnor i Danmark ville istället hjälpa till. Men de blev avfärdade. Kvinnor hörde inte hemma i militära sammanhang, tyckte man. 

Usel skytt men förstklassig läkare
Det var först när den danska diakonistiftelsen förmedlade svenska diakonissor som man till slut sa ja. Åtta svenska kvinnor skickades ner, två av dem till Augustenborgs slott. En av dem var Lovisa Karlsson. Först möttes de med misstänksamhet – folk trodde de kommit för att tjäna pengar på eländet. Men deras arbete talade snabbt för sig självt. De förbättrade både vården och disciplinen bland de tidigare nämnda sjukvaktarna. Till och med Michael Djørup, den danska stabsläkaren som först sagt nej, fick krypa till korset och erkänna att han haft fel.

 Augustenborgs slott på en målning från 1845.

När striderna nådde Als i juli 1864 hade de flesta av de svenska frivilliga redan lämnat platsen. Kvar var dock en ung medicinstudent, Ernst Westerlund, som senare blev en av Sveriges mest kända läkare. Då var han bara en politiskt engagerad student från Uppsala – med usla träffresultat i skytteföreningen. Men han brann för det han gjorde. Westerlund blev tillfångatagen när sjukhuset intogs av preussarna men släpptes några dagar senare och kunde ta sig hem till Sverige igen.

Ernst Westerlund efter kriget. 

Kriget blev en merit, och några år senare var han stadsläkare i Enköping. Han behandlade psykosomatiska besvär, ofta med recept på promenader, och blev omåttligt populär. När han blev äldre donerade han en stor summa till ryska diakonihus. Kanske var det ett sätt att tacka kvinnorna han såg arbeta vid sin sida i kriget.

Den svenska insatsen i kriget 1864 öppnade dörren för kvinnor i militär sjukvård – och visade att svenskar gärna ställde upp för våra grannar, oavsett vad regeringen sa.

Svenskar i främsta linjen
De svenskar om deltog i kriget som frivilliga soldater vid fronten samlades i två kompanier tillsammans med norska och danska soldater. Regeringen blundade till en början men i maj 1864 stängdes dörren. Det började bli för känsligt, särskilt när svenska soldater gick i tysk krigsfångenskap.

En av de första frivilliga var löjtnant Pehr Konrad Betzholtz. När han stupade vid Lundby den 3 juli blev han en symbol för hela rörelsen. En visa skrevs till hans minne och spreds i hundratals upplagor. Vid hans sida föll även Emil Ekström, en kontorsarbetare från Göteborg som bytte pennan mot geväret. En annan frivillig var Hugo Raab, som senare skulle leda den svenska generalstaben. Ironiskt nog hade han utbildats i Preussen.

Hugo Raab, iförd dansk officersuniform. Foto: Armémuseum.

Striderna vid Dybbøl fyra månader tidigare blev blodiga. Den 28 mars slog danskarna tillbaka ett tyskt anfall men förlorade 201 man. Här stupade den första svensken – korpral G. R. Göransson, tidigare livgardist i Stockholm.

Tre veckor senare kom det avgörande anfallet. Efter dagar av konstant beskjutning stormade tyskarna fram i sex anfallskolonner. Danskarna kämpade tappert men kunde inte stå emot. De drog sig tillbaka till ön Als, efter att ha förlorat över 4 800 man. Tyskarnas förluster uppgick i 1 200 stupade eller sårade.

En dansk infanterist i skyttegravarna vid Dybbøl. Vaxdocka på Historiecenter Dybbøl Banke. Foto: Magnus Glenning.

Bland spillrorna fanns svenska frivilliga som gjort intryck. Korpral G. Hammarström tilldelades Dannebrogmännens hederstecken – en utmärkelse för mod. Samma utmärkelse tilldelades sergeant C. G. Elgström och konstapel O. Forstberg. Fyra svenskar stupade vid Dybbøl, fyra sårades och tolv togs till fånga.

Det var inte många. Men det var nog för att visa att vissa idéer var värda att slåss för – även när det inte stod i några orderpapper.