De olyckliga: om den stora svälten 1867-1869

Skriven av Nordhistoria

Sverige upplevde några ovanligt svåra år 1867, 1868 och 1869 som ledde till en av de värsta svältkatastroferna i landets historia. Det började milt, vintern år 1867 tycktes vara länge men man tänkte inte så mycket på det. Men när det fortfarande var upp mot nästan minus 12 grader i mellersta Sverige i Maj började oron komma. Det visade sig vara startskottet för en rad händelser som ledde till en stor dödlighet.

Vargar bland människor

Säden som skulle bli över till nästa år minskade och i takt med det blev det en svält när man inte längre hade någon reservsäd kvar. Man fick slakta alla sina djur tidigare än planerat och slutligen fanns det ingen mat kvar. Säden som såddes skulle alltid räcka till nästa år också, man sparade alltid lite. Men när den var borta var då som det riktiga problemet dök upp. Det kalla året började redan 1866 på hösten och vintern som även de var mycket kalla och på grund av det växte isarna i norra Atlanten och Bottenhavet. Sedan växte ett högtryck över Norska havet samt ett starkt lågtryck över Ryssland, vindarna som drev in mot Sverige var därmed mycket kalla. Djur dog av svält, fåglar som vargar. Ibland fann de sig bland människorna när de sökte sig ut från de kalla och frusna skogarna i jakt på föda.

Människor vände sig till staten som motvilligt hjälpte ytterst lite i början men förövrigt var man tvungen att klara sig själva. Man lagade så kallad nödmat: barkbröd, soppor på gräs och liknande. Tidningsartiklar skrevs och människor informerade varandra om vad som kan ätas, vilka växter och svampar som inte var giftiga.

Stiftesreformer som ägde rum några decennier tidigare innebar att de enskilda gårdarna och ägorna nu skulle delas gemensamt bland bönderna. De tidigare så kallade tegarna, alltså markdelar som var uppdelade bönderna emellan hade nu uppdelats till minde rektangulära markområden. En bonde kunde därför ha sina markområden utspritt över hela området. Vissa gårdar hade slagits samman och befolkningen ökade. Detta medförde en slags gemenskap men också svårigheter i att försörja den växande jordbruksbefolkningen. Fortfarande var gårdarna självförsörjande, att handla med varor och köpa var inte något man gjorde, endast vid mycket få tillfällen.

Stiftesreformerna, de så kallade Laga stifte, innebar en stor förändring för bönderna. Det i sin tur kom att starta den agrara revolutionen. Nya och exotiska grödor fördes in i landet och brukades, dikena ersattes av dräneringsrör, sjöar torrlagdes och sänktes för att bruka ny mark, ängavattning infördes och märgel och andra konstgödsel ersatte naturligt gödsel.

Men till en början fick flera bönder flytta för att man skulle kunna bruka marken. I och med att den obrukade marken delades upp bland bönderna fick många av de nyodla, vilket var ett krävande arbete. Trots den agrara revolutionen så visade klimatet att människorna inte skulle kunna hejda den.

Sen kom torkan

När det kalla året var över kom värmen, som först möttes med jubel. Nu var svårigheterna över, nu kommer det gå att skörda. Men värmen stannade. Och regnet fanns ingenstans att finna. Gräset torkade och brändes av solen och likaså säden, vilket ledde till att bland annat potatisen växte mycket små, lika små som hasselnötter.

Detta drev människorna till drastiska åtgärder såsom urgamla riter som fruktbarhetsrit i hopp om att den förfärliga värmen skulle stanna av. Sjöar torkade ut, man vittnar om dolda stenar som dök upp från sjöns dolda vatten, som vid en sjö i Rottne, Småland, där en avslöjad sten bar på budskapet ’’Gud hjälpe oss’’.

Man kan föreställa sig att människorna trodde att slutet var nära, att se en så kall och lång vinter som därpå följdes av tropisk värme måste ha varit en underlig upplevelse. Värst var det i Kronobergs län där missväxt var konstaterad. Man slaktade sina sista djur, maten blev mycket dyrare och pigor och drängar fick sparken. Människorna hittade återigen alternativa vägar att få i sig mat på, gjorde mjöl av potatisskal, åt alla djur de kunde få tag på, till och med råttor och möss. Men när inget hjälpte och hettan varade så fick de slutligen ge sig ut för att tigga om mat.

Slutligen kom det som skulle bli det sista året i händelseförloppet, men detta år var inte mycket bättre än de förgående. Människorna ville ha hjälp från staten men som nämnt tidigare var staten inte särskilt villig till att hjälpa. Det var först i mars 1869 som hjälp kom till Småland. Tanken var att bygga vägar, järnvägar och rensa stenar bland annat men hjälpen var för liten till den rådande svälten och människorna som skulle arbeta var utsvultna de med. Hjälpen kom från olika håll och det rådde stora skillnader byarna emellan. Lönerna sänktes för arbetare runtom i landet och på diverse arbetsplatser vilket möttes med en mängd protester och militära ingripanden. Landet var fattigt, utsvält och splittrat.

Mot bättre tider och mot drömmen

Tyska emigranter bestiger ett fartyg på väg mot New York, Lower East Side Tenement Museum

Sverige var ett ofattbart fattigt land under 1800-talet och likaså var många andra länder runtom Europa. Trots svältens stora dödlighet så hade populationen ändå ökat i Sverige tack vare jordbruksreformen och industriella revolutionen. Men arbetslösheten var stor och människorna, främst de unga sökte sig utåt till både Europa och Amerika för att hitta arbete. Emigrationen var så stor att man i tidningar kunde läsa om hur gatorna fylldes av unga emigranter. Men drömmen om ett bättre liv var inte som de hade tänkt sig. Främst de som reste till Tyskland möttes av mycket svåra arbetsvillkor, som att börja arbeta vid 3 på natten och sluta runt 10 eller 11 på kvällen. Men folket emigrerade ändå, vid 1869 års slut hade så många som 39 000 svenskar emigrerat. Till Amerika blev det mer lockande att ge sig av, man erbjöds bra arbetsvillkor och även gratis mark. Många flyttade även in till städer och den så kallade urbaniseringen drevs på, då även den gav bättre jobbmöjligheter.

Sammanfattning

Svälten 1867-1869 är bara en av flera katastrofer i Sveriges och världens historia. Sådana olyckliga år har alltid funnits, som den så kallade Fimbulvintern under järnåldern, mer specifikt åren 536 och 537. Solen dök inte fram mellan åren på grund av ett vulkanutbrott som hindrade solstrålar att nå igenom. Det drev fram mycket kalla somrar likt år 1867. Och så finns det liknelser med den lilla istiden under 1600-talet.

Men det är ändå svårt att förneka statens ingripande eller snarare bristen på ingripande. Folket svalt och landet var så fattigt att tusentals människor lämnade allt bakom sig och startade ett nytt liv utomlands.

Litteratur

Gräslund, B. (2007). Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e. Kr. Saga och sed: Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok. S. 93–123. Tillgänglig på: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:31690/FULLTEXT03 (Hämtad 2 augusti 2025).

Jonsson, Ö. (u.å.). Skiftesreformer i Sverige: Stor-, en- och laga skifte. Tillgänglig på: https://pub.epsilon.slu.se/4453/1/Jonsson_O_1997.pdf (Hämtad 15 juli 2025).

Länsstyrelsen Skåne. (u.å.). Skiftesreformer och jordbrukets rationalisering. Tillgänglig på: https://www.lansstyrelsen.se/skane/besoksmal/kulturmiljoprogram/kulturmiljoprogram-skanes-historia-och-utveckling/kulturmiljoprogram-jordbrukets-landskap/skiftesreformer-och-jordbrukets-rationalisering.html (Hämtad 15 juli 2025)

Söderberg, K. (1981). Den första massutvandringen. Tillgänglig på: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:555536/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 16 juli 2025).

Tellström, R. (2024). Varje tugga är en tanke: svensk matkultur under 800 år. Stockholm: natur Kultur Allmänlitteratur

Västerbro, M. (2018). Svälten: Hungeråren som formade Sverige. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Omslagsbild: Tiggarfamilj vid landsvägen av Robert Wilhelm Ekman