Mellan hav och brännvin

Det är lätt att tänka på de stora örlogsfartygen som härjade i Östersjön och föreställa sig att livet ombord var glamoröst, eller åtminstone äventyrligt. Några av oss kanske förstår faran och fasan som var ombord, deras liv var inte alls glamorösa. Många drabbades av sjukdomar, dålig mat och dålig hygien. Som när den svenska flottan drabbades av fläcktyfus 1788 och 1789. Mat är något som kan ge en riktig bild av hur det vardagliga livet såg ut.

Amsterdam City Archives, Unsplash

Maten

Till en början är det viktigt att nämna kaloriintagen och energibehoven på 1700-talet. Hårt arbete var givet på den tiden och man räknar på att en vuxen man som arbetade fysiskt behövde på ett ungefär 3300-3600 kalorier om dagen. De siffrorna gäller för arbete på land, de höjs betydligt mer när man tar i beaktning att kroppen arbetar mot vind och fartygsrörelser och därmed bränner mer kalorier till sjöss. Då höjs energibehovet till ungefär 3900 kalorier om dagen. Det var målbilden, verkligheten såg mycket annorlunda ut.

Det finns uppgifter att man i slutet av 1780-talet i den svenska flottan dagligen åt ärtor och cerealier, två dagar i veckan serverades även surkål. Varje kväll fick man korngryn tillsammans med 4 cl brännvin, brännvinet serverades även till frukost varje morgon. Det ackompanjerades med sill fyra dagar i veckan och de resterande tre dagarna fick man istället smör till sitt brännvin. Frukosten låter kanske inte ideal i våra öron men anledningen till att man åt de kanske aningen udda kombinationerna var främst för att få i sig kalorier genom fet mat. Brännvinet tillsattes också med några droppar vitlöks essens, troligtvis i syfte att förebygga sjukdomar. Då brännvinet dracks dagligen finns det dock källor som tecknar om att vitlöksessensen inte fullföljde sin funktion då männen blev immuna mot det till slut.

Vinflaskor, Regalskeppet Kronan utställning från Kalmar länsmuseum, privat bild

Förövrigt åt man saltat kött majoriteten av tiden, färskt kött kunde ätas ibland då det fanns tillgång till det men under krigstider var det begränsat till endast sommaren. Det hela försvårades om byssan (köket ombord) inte var i sitt fullkomliga skick och reparationer inte var möjliga men även vid dåliga väderförhållanden då man inte kunde tända i byssan. De dagarna åt man både torrt kött och bröd tillsammans med brännvin. Dessutom var det svårt att ta ombord många levande djur och därmed var tillgången till saltat kött även större än till det färska. Inte heller var det enkelt att slakta djur ombord ett gungande fartyg, mycket enklare är det att göra på land. Kostnaderna för torrt och saltat kött var också de lägre än levande djur, som dessutom krävde skötsel.

Ytterligare en komponent i kalorier förutom fett är kolhydrater. De står för så mycket som 40-80 % av energin i kosten. Då man som tidigare nämnt åt bröd ofta fick manskapet i sig det nödvändiga behovet av kolhydrater. Även intaget av fett, den tredje komponenten i proteiner, låg på den rekommenderade nivån eller till och med över den. Då man åt mat såsom ärtor, kött och smör fick man i regel i sig mat som ger energi till kroppen och som bör göra att man klarar av fysiskt arbete ombord. Trots det uppnåddes energibehoven hos besättningen enbart tre dagar i veckan. Det tyder på att även om maten var kaloririk och man fick i sig proteiner, kolhydrater och fett så var det i en för liten mängd och alldeles för få gånger.

Båtmans ägodelar, Regalskeppet Kronan utställning från Kalmar länsmuseum, privat bild

Vattnet ombord innehöll ofta alger vilket ledde till att det ruttnade. Försöken till att rena det var inte särskilt lyckade och de som drack vattnet blev snart sjuka. En lösning till det blev att 4 cl ättika utdelades i syfte att blanda det med vattnet för att rena det och göra det drickbart igen.

Prestationen i flottan

För att förstå omständigheterna ombord så får man sätta 1700-talet i kontext och jämföra det med samtidens historia. I början av 1600-talet kom den svenska militären att omorganiseras och moderniseras. I början med hjälp av bland annat den omtalade Axel Oxenstierna och själva kungen Gustav II Adolf. För att kunna finansiera krig och bygga en stark militär införde kungarna större skatter men de behövde också fler soldater. Lösningen var enkel, bönderna fick bära ansvaret både för att betala skatter och att förse landet med soldater. Nya regementen bildades och flera örlogsfartyg byggdes. Samtidigt som det på många andra håll i Europa fortfarande var fattigt och militären inte alls var på samma nivå som i Sverige. Vilket gjorde det både lättare och gynnsammare för Sverige att kriga mot sina grannländer, exempelvis kunde de nu få tillbaka sina förlorade landområden från Danmark.

Axel Oxenstierna, målning av Michiel Jansz. van Mierevelt

För att förstå det vardagliga livet ombord får vi också kasta en blick på klimatet och andra yttre faktorer. Den lilla istiden är en period som brukar omfatta 1600-talet och var en mycket kall och betydelsefull historisk period. Vintrarna var långa och hårda, temperaturen var ca 2-3 grader lägre än idag och växtsäsongen varade 5 veckor mindre än idag. Människor blev undernärda och på det följde ett flertal sjukdomar såsom tyfus. Allt detta sammantaget var dödligheten bland bönderna rätt stor. Detta fortsatte in även mot slutet av 1600-talet. Början 1700-talet drabbades militären av en pest också som inte underlättade läget. Men sammantaget var det ändå tiden som kallas för Sveriges stormaktstid. Man räknar med att ca 200 000 män dog i det stora nordiska kriget (1700-1721). Vilket kanske inte låter mycket för oss om man tänker att kriget varade i två decennier och om vi jämför det med exempelvis siffrorna från andra världskriget. Men man får då ha i åtanke att detta motsvarade på ett ungefär halva den manliga befolkningen.

Slaget vid Reval 1790, Jacob Hägg

Om det var dessa svåra förhållanden på land som gjorde att det inte var avsevärt svårare eller tuffare ombord örlogsfartygen är diskutabelt. De tuffa förhållanden under lilla istiden kunde mycket väl ha varit en bidragande faktor till soldaternas prestation. De var redan vana vid brist på mat, det var inte givet på land men ombord hade de en slags trygghet i att man fick vatten och man fick någon slags mat, även om det var alldeles för lite och vattnet var ruttet.

Samtidigt kan soldaternas prestation inte enbart mätas genom maten de fick i sig. Sveriges stormaktstid markeras av många händelser, framför allt var det två maktdrivna män som utnyttjade situationen och passade på att bygga upp och militarisera sitt land. Vi tycker att maten kanske var förfärlig och undrar hur de klarade sig på så få kalorier, men om man sätter det i relation till sin tid, som man nog alltid måste göra vid historiska analyser, så inser man snart att det de inte hade mycket att jämföra med.

Men frågan återstår, hur kunde Sverige bilda och upprätthålla en stormaktstid när förhållandena för besättningen var så risiga?

Enkelt: böndernas uppoffringar la grunden för den svenska stormaktstiden och de fick betala med generationer av krig och svält. Prestationen måste ha varit någorlunda bra i och med att Sverige kunde upprätthålla sin stormaktstid men det vardagliga livet för soldaterna låter inte särskilt tilltalande, vilket säkerligen måste ha påverkat prestationen. Det låga kaloriintaget och yttre påfrestningar var säkerligen grunden till att många insjuknade och dog.

Litteratur

Harrison, D. (2012). Sveriges stormaktstid. Lund: Historiska Media.

Klart Skepp! Svenska flottan i krig och fred under 500 år. (2023). Sjöhistorisk årsbok 2022–2023.

Söderlind, U. (2015). Kost, diet och näringsvärde för de ombordvarande på det svenska fartyget Lovisa Ulrica, både som Ostindiefarare och örlogsfartyg under senare delen av 1700-talet. Tidskrift i Sjöväsendet, Nr. 3, s. 253–271. Tillgänglig på: https://www.academia.edu/16421855/Kost_diet_och_näringsvärde_för_de_ombordvarande_på_det_svenska_fartyget_Lovisa_Ulrica_både_som_Ostindiefarare_och_örlogsfartyg_under_senare_delen_av_1700_talet (Hämtad 20 juni 2025).

Omslagsbild: Slaget vid Hogland, av Louis Jean Desprez

Om författaren