Den formbara manlighetens historia

Skriven av Carl-Mikael A. Teglund

Doctoral Research Fellow & Adjunct Lecturer

Att förstå vår samtid och dess föreställningar om manlighet kräver historisk distans. Eric Hobsbawm, den gamle vänsterhistorikern från Storbritannien, menade att tillbakablicken är historikerns hemliga vapen. I djungeln av svenska poddar där det går att hitta visst intellektuellt djup står sig Sista måltiden ganska väl. Men ibland blir det fel.

I poddavsnitt #335 med gästen Coleman Hughes hävdade Ashkan Fardost (som annars arbetar som föreläsare inom innovation, antropologi och teknologi) att det finns ett historiskt kausalt samband mellan uppfinningen
av järnet, ifrågasatt manlighet och alkoholkultur. Han påstod också i samma veva att samhällen som inte går i krig överlag är mer patriarkala och mer förtryckande mot kvinnor. Dessa metadiskussioner om historia är
mycket intressanta. Dock är båda dessa påståenden felaktiga då de saknar grund och bör bemötas med en professionell historisk tillbakablick.

Järnet, alkoholen och manligheten

Enligt Ashkan Fardost går det att dra en rak linje från järnets genombrott till en ifrågasatt manlighet som kompenserades genom alkoholkultur. Antagandet är spännande men haltar. Att välja ut just järnet som exempel på tekniskt framsteg som tog ifrån männen deras manlighet är missvisande, eftersom detta tekniska framsteg i första hand gjorde det lättare att framställa vapen för krig, inte enbart att utveckla redskap för jordbruk och hantverk. Alkoholkultur kan inte heller kopplas ihop med vare sig ett mindre patriarkalt samhälle eller uppfinnandet av järnet.

Historien visar snarare att bruket av alkohol och andra droger har funnits både i starkt patriarkala samhällen och i mer egalitära. Öl och vin var centrala i Mesopotamien och Egypten, och i Grekland blev drickandet en del av symposiekulturen. Samtidigt levde andra folk, som många nordamerikanska ursprungsfolk och Australiens aboriginer, helt utan alkohol fram till den europeiska kolonisationen. Vissa av dessa samhällen var mer patriarkala och andra mindre, vilket visar att alkoholkultur inte kan kopplas direkt till graden av ojämställdhet. Minoerna hade till exempel en tydlig alkoholkultur, men arkeologiska fynd tyder på att kvinnor hade framträdande roller i kult och politik. Irokeserna i Nordamerika saknade däremot inhemsk alkoholkultur och psykedeliska droger verkar inte ha spelat en större roll i deras samhälle – men där kvinnor också hade en stark ställning. Det går därför inte att dra någon entydig slutsats om att samhällen med berusningsmedel varit mer patriarkala. Däremot finns mönstret att när droger och alkohol plötsligt gjorde entré i teknologiskt outvecklade samhällen som tidigare saknat sådana traditioner, som i Nordamerika, Australien och Sibirien, ökade sociala problem, misär och våld – ofta riktat mot kvinnor – dramatiskt. I flera fall kollapsade sociala band, hälsa och befolkningstal helt när just alkoholen blev tillgänglig i stor skala.

Inte heller går det att förklara samband mellan förlorad manlighet och introducerandet av järn. Historiska exempel talar snarare för motsatsen. I järnålderns Europa ser vi hur spridningen av järnvapen följdes av ett
starkare krigarideal. Våldsamma strukturer verkar snarare ha förstärkts. Liknande mönster återkommer i Zulu-riket på 1800-talet, där järnvapen som handelsvara gick hand i hand med en mycket krigisk och patriarkal samhällsordning. Järnets spridning gjorde alltså inte manligheten bräcklig. Tvärtom visar exemplen att teknologiska och sociala förändringar ofta har förstärkt både våld och patriarkala strukturer. När samhällsförhållanden förändras skiftar vad som uppfattas som manligt. Att rida i dag ses ofta som kvinnligt men för 150 år sedan som mycket manligt beror inte på någon. inneboende egenskap hos hästen, utan på dess roll i samhället. Förr var hästen nära knuten till makt, resurser och militär styrka, medan den i dag till stor del förlorat sin funktion till bilen och reducerats till ett nöjesdjur.

Maskulinitetens anpassning

Poängen är att maskulinitetens uttryck alltid har anpassats till nya uppfinningar – inte att teknologiska genombrott i sig gjort manligheten bräcklig. Fred Flinta fann andra vägar att visa sin maskulinitet på när hjulet
gjorde entré än att bära runt stenbumlingar. Det är detta som R. W. Connell skulle kallat för hegemonisk maskulinitet. Enligt Connell är den historiska manligheten inte statisk utan måste ständigt bekräftas och omformas i relation till samhälleliga förändringar. När nya uppfinningar, teknologier eller sociala ordningar uppstår, förändras också förutsättningarna för vad som kan räknas som manligt. När samhällen förändras omformas också denna hegemoniska maskulinitet. När järnvapen blev tillgängliga för fler män försköts idealet från individuell råstyrka till förmågan att leda större grupper i strid. På samma sätt förändrades manlighetens uttryck under jordbruksrevolutionen, då jaktens styrkeprov ersattes av kontroll över mark och resurser.

Fred och patriarkat?

Han hävdade också att fredliga samhällen tenderar att vara mer patriarkala och därmed mer förtryckande mot kvinnor än samhällen som präglas av krig. Här blir det tokigt på riktigt. Tvärtom finns flera exempel som pekar
på motsatsen. San-folket är en av de äldsta nu levande folkgrupperna i världen. De har levt i gränstrakterna mellan Botswana, Sydafrika och Namibia i kontinuitet i tiotusentals år, långt innan jordbruket slog igenom. Många av dem, framför allt i avlägsna delar av Kalahari, lever än i dag som jägare och samlare i små grupper där kvinnorna har en stark ställning genom sin centrala roll i försörjningen. Genom att studera de källor vi har över deras historia kan vi se att våld var begränsat och patriarkala hierarkier hade historiskt sett svårt att slå rot. På motsatt sida finner vi Yanomami i Amazonas, i gränstrakterna mellan Venezuela och Brasilien. Yanomami har ofta framställts i forskningen som en av de mest krigiska grupperna i Sydamerika. Räder mot andra byar, kidnappningar av kvinnor och våldsamma konflikter om jaktmarker och hämndhandlingar har varit en del av deras sociala mönster. Antropologen Napoleon Chagnon beskrev på 1960-talet Yanomamis naturliga tillstånd som mycket våldsamt. Haida och Tlingit vid Nordamerikas nordvästkust levde av fiske och sjöfart, men utvecklade samtidigt en krigarkultur präglad av plundring och slaveri där kvinnor från andra grupper ofta tillfångatogs och utnyttjades.

Visst finns det dock historiska undantag. Mänskligheten är komplex och manligheten likaså. Amishsamhällena är lika patriarkala som de är fredliga och på samma gång är irokesernas samhällen i USA innan de vita tog över intressanta att studera närmare. Denna amerikanska ursprungsbefolkning hade en stark krigarkultur, men kvinnor hade som tidigare nämnt politiskt inflytande och centrala roller i jordbruket. Äldsterådet av kvinnor kunde utse och avsätta hövdingar.

Myten om vikingakvinnans jämställdhet

Men utöver dessa fåtalet historiska randanmärkningar är mönstret tydligt: samhällen med mer organiserat våld tenderar att vara mer patriarkala, inte mindre. Ibland brukar det fornnordiska samhället vid järnålderns slut lyftas fram som exempel på ett krigiskt men i jämförelsevis icke-patriarkalt samhälle. Visst är det sant att jämfört med många samtida samhällen hade kvinnor en starkare ställning. Men strukturen var ändå tydligt patriarkal och starkt präglad av manliga krigarideal. Även om kvinnor i Skandinavien hade rättigheter som ägande, arv och skilsmässa, vore det missvisande att beskriva vikingatiden som något slags paradis för kvinnor. Den samtiden muslimske resenären och antropologen Ahmad ibn Fadlan vittnar på 900-talet om en vikingabegravning vid Volga där en trälkvinna i ritualens namn berusades, gruppvåldtogs och slutligen ströps för att följa sin manlige ägare i döden. Den som har läst Ibn Fadlans reseskildring lär knappast hålla med om
att vikingatiden präglades av kvinnlig frihet och lycka.

Lärdomen från historien

När resurser kan erövras genom krig förstärks manliga maktpositioner och våldsmonopolet binds allt starkare till patriarkala strukturer. Fredliga samhällen har däremot oftare skapat större utrymme för kvinnors inflytande. Vår egen västerländska civilisation är kanske det allra bästa exemplet på detta, där kvinnor – och män – egentligen aldrig haft det så bra som de har det här och nu. Just San-samhällena är annars intressanta exempel då de existerat så pass länge och fortfarande finns i våra dagar. Men deras situation i modern tid visar också hur illa det kan gå när en teknologiskt stillastående civilisation möter alkoholkultur och modernitet påtvingad utifrån av starkare civilisationer. I en sådan kontext blir manligheten sårbar inom den egna kulturen, och de män som står kvar bräckliga och maktlösa söker först flykt i flaskan och riktar sedan sin frustration mot dem som är ännu svagare i det egna samhället.

Om det är någonting som historien om detta kan lära oss är det väl att besegrade och försvagade män, som därför också blir destruktivt alkoholiserade, är den största faran för kvinnor och en rättvis könsordning. Samt att samhällen som är öppna för teknisk utveckling och nytänk är de bästa i det perspektivet. Att en person som ägnat så mycket tid åt att professionellt föreläsa om ”teknologin, människan och framtiden” som Ashkan
Fardost inte landar naturligt i en sådan analys av vår historia är anmärkningsvärt.